Jag hade fått nåt som kallas piccline, när jag var inlagd. Det betydde att det var svårt att hitta mina ådror, där man kunde ta prover. Så man satte in i min arm en slags rör. Sen blev det dags att ta bort picclinen. Det var en sköterska, som skulle göra det och två, som ville titta på hur hon gjorde, för de kunde inte göra det.
Sköterskan nummer 1 kom och även publiken, sköterska 2 och sköterska 3. Det första tvåan av dem sa var: " Det var ju du som hade Boutique Tre Hjärtan!" Hon kände igen mig efter 37 år, då jag stängde butiken, sen min man hade dött. Sköterska nummer ett kände också igen mig och de började berätta vad de hade köpt hos mig. En rolig sak som jag fick höra var att nummer 2 hade stått utanför min butik och träffat sitt livs kärlek.
Idag var jag med Sibbe på ett besök på lasarettet också. När vi skulle gå var det en i receptionen, som sa: "Det var ju du, som hade Tre Hjärtan!" Hon kände också igen mig efter så många år. Återigen kände jag mig glad, att jag tydligen har lämnat goda minnen efter mig.
Jag började hemma i början på 60-talet och tillverkade smycken, hattar och ljusmanschetter. På den tiden var jag hemmafru. Men jag lyckades få några kunder, som handlade av mig. Till och med NK köpte ljusmanschetter. Då fick mina barn hjälpa till att trä glaspärlor på fiskelina. Så de fick också lite pengar på det viset.
Efter en tid anmälde jag mig till Yrkesskolan och fick lära mig att sy, brodera och knyppla bland annat. Det var en ordentlig yrkesutbildning. Min man var inte så förtjust, men när jag kom hem med både bästa betyg och en fin bok om textiler, så ångrade han sig. Efter ett tag etablerade jag mig med en butik, som jag kallade Boutique Tre Hjärtan. De tre hjärtana representerade mina tre barn. Butiken växte och vi flyttade till en mera centralt belägen butik. Det var därifrån tjejerna kände igen mig.
Jag var först i Sverige att sälja In Wears kollektioner och så hade jag bland annat Marco Polo med flera kända märken. När min man dog 1979 fortsatte jag i egen regim och bytte namn till Kismet på butiken. Det hade hänt så mycket, att namnet var lämpligt. Kismet betyder nämligen Det oavvisliga ödet på arabiska.
Jag har visserligen träffat på folk under årens lopp, som har berättat om att de har handlat hos mig. Men inte från Tre Hjärtan-tiden utan mest från Kismet. Jag stängde butiken 1991, så då blir jag inte så förvånad att jag är igenkänd.
Sen tog det några år och jag fick jobb i en bokhandel på deras kontor. Där var jag ansvarig för det mesta. Men så blev jag pensionär och slutade min yrkesverksamhet för gott. Nu ägnar jag mig åt att både virka och sticka för fulla muggar. Kan inte hålla händerna stilla.
Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar! ♥ ♥ ♥
10 kommentarer:
Kul att du blev igenkänd!!! Duken är fin.................Jag vilar och sover hela tiden. Ola var här med mat igår ,men jag var inte hungrig. Kram !
Hej på sig. Härligt att läsa. Säger ett hjärta. Du är verkligen en klippa på att sticka.
Jag tycker verkligen om mina sockor som du stickade till mig.
Ni andra.
Jag tycker att ni skall försöka beställa stickade grejer av min mamma Gilla.
Betala gärna, tycker jag, :), det är det verkligen värt.
Vad roligt att du blivit så mycket bättre, det glädjer mig. Ja det blir många besök på sjukhuset men så bra dom håller koll på att allt ska va som det bör. Jag tycker också det är bra att ha något i händerna. Vad trevligt att träffa människor som kommer ihåg lite av det man gjort men så blir det väl när man haft det jobbet, lite av en kändis.
Önskar ni får en fin Alla Hjärtans dag/kramen
Va roligt att bli igenkänd! En härlig berättelse från förr! :)
Bra att du har Sibbe som kan pyssla om dej. Kram!
Vad roligt :)
Jag kan tänka att det blir en trygghet att vara igenkänd på det viset,
Romantiskt med kärleken som började gro utanför din butik...
Verkligen fin duk du virkat, jag kan förstå att det är svårt att hålla händerna borta från dessa handarbeten du jobbat med hela (?) livet.
Kram
Vad roligt att höra din historia, och du måste verkligen ha satt avtryck eftersom du blir igenkänd efter alla dessa år :-)
Inte roligt att vara svårstucken... Jag börjar också bli det efter alla turer på sjukan. Ådrorna börjar protestera, typ... :-)
sv: Anders gillade dagens förrättssoppa, så jag bjöd honom på den :-) Kycklingen åt jag själv :-)
Verkligen intressant att få ta del av din bakgrund. Har ju läst lite skurar här och där, men trevligt med en sammanfattning.
Kul att du blev igenkänd efter dessa år och att alla hade minnen av dej och din butik och t o m en lite kärlekshistoria utanför.
Vackert handarbete!
Sköt om dej och ha en trevlig helg!
Det kommer att ta tid att återhämta sig från denna influensan! Spikmattan är bra för blodflödet i ryggen! Kram!
Skicka en kommentar