All vår väntan bliver lång.

Häromdagen skrev jag här om att jag var rätt så frisk. Men i morse råkade jag känna efter på min högra vad och då gjorde det ont, där jag hade en propp för nåt år sen. Det kan du läsa om här. Så jag blev nog lite skraj och när jag berättade det för Sibbe, bestämde vi oss för att det var dags att uppsöka lasarettet för säkerhets skull.
Vi tog bussen strax före klockan 9. Så begav vi oss till akuten, där jag fick skriva in mej. Jag fick bege mej till ett undersökningsrum, där jag fick berätta vad som var fel, vilka eventuella sjukdomar jag har och vilka mediciner jag tar. Syster tog blodtrycket och det låg lite över, vad jag hade hos vår husläkare för ett par månader sen. Hon tog tempen i örat på mej och sen fick jag ligga och vänta på en läkare.
                

Som vanligt på akuten tog det ju lång tid. Det finns ju de, som är mer akuta än jag, så det fick jag ju acceptera. När läkaren kom och kikade på mina ben, sa han att det var absolut ingen propp, så det skulle inte vara aktuellt att ställa in vår väntande Kosresa.

                  

Men syster tog nåt blodprov och så skulle vi invänta resultatet. Då kunde vi gå upp till kafeterian, där vi drack varsin kopp kaffe och åt varsin otroligt fin laxmacka. Det var tur, för då var vi hungriga.

Så kom det en syster med telefon till oss och meddelade att jag skulle bege mej till röntgen-avdelningen för undersökning.  Då flög hjärtat upp i halsgropen, för då trodde jag ju att det var nåt allvarligt i alla fall.

                   

Jag kom ner till röntgen och fick där bli scannad över hela mitt ben. Apparaten här ovan liknar den mojängen som man använde. Bilden är alltså lånad på nätet, likaså de andra två tecknade överst. Men det fanns inte tillstymmelse till fel. Så fick jag gå och vänta nån timma till, så doktorn skulle hinna kolla resultatet. Då vi begav oss till kafeterian igen och drack kaffe med stora chokladmuffins till.

Sen ringde man men jag hade inte ätit upp min muffin, så jag la den i min väska inlindad i en servett. Så fick vi gå ner till akuten igen. Doktorn kom och berättade att det var inget fel på ådrorna i mitt ben och då kunde vi andas ut igen.

På vägen därifrån, så träffade vi en gammal bekant, som hade varit på sjukhuset av samma anledning. Vi hade inte setts på minst ett par år.

När vi kom hem med bussen var klockan halv 5 ungefär. Så hela denna dagen hade gått åt till sjukhusbesöket. Till nytta? Javisst! Men det blev ännu lite mera bidrag till ekonomin i sjukhusvården.

Dagens Citat:

Vi försörjer oss på det vi får,

men vi skapar ett liv av det vi ger.

Winston Churchill.

**************************************************************

Glöm inte min Reseblogg. Klicka på jordgloben så kommer du dit.
Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar! ♥ ♥ ♥

Utdrag igen från minnesbanken.

Då jag låg på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus för Den Förfärliga TBCns skull får jag ytterligare nåt minne. När man har TBC måste man skärmbildundersökas som det hette. Det var alltså nån slags röntgen. Jag var ju så liten bara 2 ½ år gammal när jag var med om det för första gången.

Då fick jag ligga på en kall bänk i ett mörkt rum och så sänktes det ner nåt svart kallt mot mitt bröst. Det var ju själva röntgenskärmen vad jag har förstått senare. Det kändes inte alls bra för rummet var ju mörkt och jag fick nått väldigt kallt över mej. Då var jag allt lite rädd ändå.

Senare när jag var lite större och frisläppt från sjukhuset fick jag gå på undersökningar igen. Då var jag ju så stor att jag kunde stå upp framför skärmen med hakan ovanför, så man kunde ta bilderna. Jag är ju inte sjukvårdskunnig, så mitt minne av dessa sakerna kanske låter underligt för andra. Men då var jag inte så rädd längre för då var jag ju van.

Under tiden som jag låg på sjukhuset hade Mamma och Pappa flyttat till en lägenhet bara ett kvarter ifrån på Gambrinusgatan. När jag fick komma hem dit, så var det en kisse, som var det första jag såg. Den låg i soffan och sov. Vilken upplevelse. Det var en vildkatt de hade fått tag på. Det märktes, för den brukade visst dyka upp på Mammas ben och riva sönder hennes strumpor. Om det var silkesstrumpor vet jag inte, men glad blev hon inte när det gick maskor på strumporna.

Jag ville ju så gärna få ett syskon, men man blev tvungen att vänta tills jag var helt friskförklarad. Så jag fick en lillasyster när jag var 6 år som först. Det har jag beskrivit i av Barns och Spenabarns mun förut. Där har jag skrivit ett par barnhistorier och en alldeles sann, som jag själv har stått för.

Det förstår du nog att vi tittade på Let´s Dance ikväll. Men det är för tidigt att säga vem som skulle bort och vem som skulle bli kvar. Nu blev det ju Denise Rudberg som försvann för denna gången.

Nu blir det en liten rolig historia att avsluta kvällen med.

Lille Urban skulle få ett syskon och eftersom det skulle komma vid juletiden hade mamma samtidigt som hon berättade om livets gång också sagt att det var en julklapp till Urban.

Barnet kom mycket riktigt precis på julafton och Urban blev väldigt glad.

Året därpå frågade mamma vad Urban ville ha i julklapp.

Han funderade ett tag och sa:

- Jo om du inte blir alldeles för tjock, så skulle det vara kul med en ponny i år.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!