Det var så, att när min man levde, så var han med i en kör som heter Kvartettsångsällskapet i Helsingborg. När de hade jubileer så brukade man ordna resor utomlands och den här gången fick fruarna också följa med. År 1970 var det en resa just till Wien med buss.
1/5 1970 samlades vi vid Färjestationen för avfärd till Rödby. Sen blev det färja till Puttgarden och vidare till Einbeck, där det blev middag. Övernattning.
2/5 Avresa från Einbeck med lunchpaus i Heidelberg. På kvällen ankomst till Saltzburg och där blev det gemensam middag.
3/5 Promenad i gamla stan till fots och vinavsmakning. Utflykt till slottet Hellbrunn.
Här vankades det blöta både uppifrån och nerifrån.
Vi hade turen att få se en vart tionde år återkommande festival.
Det var massvis med folk på gatorna som beundrade de paraderande.
Här har jag och en av de andra kvartettardamerna, Kerstin, hittat vägen till Mozartmuseum.
Och här ser vi Hotel Weisses Rüssl. Den är en av de andra damerna, som står vid infarten till hotellet.
Så småningom kom vi då till Wien och här kunde vi se Das Riesenrat från bussfönstret. Men jag och min man var där och åkte i Pariserhjulet också.
Nu väntade vi på resten av resenärerna för vi skulle gå på Augustinerkeller och äta middag.
Det var ju klart att det blev en utflykt till Schönbrunn också.
Vi bodde på hotell Bellevue och visst blev det en fin utsikt över oss resenärer, när vi skålade i vin i vännernas rum.
Jag och maken var på egna utflykter också. Bland annat till Spanska Ridskolan. Men därifrån har jag ingen bild.
Så var det dags att resa hem igen. Här har vi kommit till Gasthaus Klingelmayr i en stilla bondby vid namn Puppingen och där hade vi tänkt att äta lunch allihop. Men köket var stängt, så damerna samsades och invaderade köket och lagade mat till oss alla.
"Ordförandens fru gästspelade i sin roll som Mutter Courage och stekte ägg och fläsk medan vi andra skar bröd, korvar och fingrar omväxlande". Citatet har jag tagit ur en reseberättelse, som en av fruarna, Kerstin Arthur Nilsson, har skrivit. Hon presenterade sig som Reporter: K. A. Nilsson vom Abentliche Tageblatt.
Mannen längst till höger i bilden var vår Reiseundleiter, Edvard Bekännaren, enligt Kerstin. Hon har en otrolig humor och har skrivit flera böcker.
Under hela resan spelades det gitarr, klarinett (min man på klarinetten) och så sjöngs det högt och glatt. Kören hade flera uppträdanden under hela vägen ner och hem igen. Det är härligt med manskörer.
Allt detta tack vare Farfar 0 Hebbe, som jag skrev från början. Vi kom hem igen den 9/5 samma år. Alla bilderna togs vid resan och jag har skannat dem, så de har inte den bästa kvaliteten.
Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!
♥ ♥ ♥

















