EN TANKE FÖDS SÅ SNABBT.

På förmiddagen idag satt vi och tittade på Danmarks TV1, medan vi drack vårt förmiddagskaffe. Det var verkligen ett fängslande program om Etiopiens människor, djur och natur. Landskapet de visade var mycket bergigt och det bodde massvis med långhåriga apor där. Man visade också en örnart, som man kallade rave. Den är världens största rovfågel. 

Så nämnde man namnet på ett folk som kallades amharer. Då kom jag på, att jag har kopierat gamla brev från 1870-talet, där en dam arbetade som missionär i just Etiopien. Hon sa att man talar amharska där. Så jag fick bråttom att ta fram det avskrivna exemplaret hon hade skrivit. På den tiden och där, var det ont om papper, så hon fick spara på papperet, när hon skrev breven. Det blev skrivet vågrätt och ovanpå det lodrätt och på båda sidor och papperet var tunt. Så jag hade svårt att renskriva hennes brev. Breven var skrivna till en som hette Emma.

Hon berättade från början hur svårt det var att ta sej fram till målet, där hon skulle arbeta som missionär och få människorna att bli döpta. Man fick gå genom djungeln och akta sej för de vilda djuren. När hon sen kom fram till målet, var inte husen färdigbyggda, så vid nåt tillfälle fick hon klättra upp och sova i ett träd, för att inga djur skulle äta upp henne.

När hon sen kom fram, så arbetade hon som lärarinna för barnen i byn. En av pojkarna bad att få bli döpt, eftersom han var Guds barn. Så hon har gjort vad hon skulle som missionär. 

Hon hade blivit "vän" med en man som arbetade också som missionär. Hon berättade i ett senare brev, att hennes barn kom alldeles för snabbt och att det dog strax efter födseln. 

Wet du, då våren nu kom och började blifva så mycket bättre, att jag kunde sjunga, om min älsklingsmelodi ”snart smälter snön på marken” så ofta för mig, och jag sjöng, och tå­rarne de runno och min vän accompagnerade mig på orgeln efter allra bästa förmåga. Kära vän, då jag skref till dig sist, fördes jag såsom mig tyckes nu, genom djupa vatten, men mycken hjertefröjd fick jag ock erfara och ofta sjöng jag under glädjetårar. ”Save in the arms of Jesus” et Beata brukade då säga: ”Ack Emelie får icke gråta!” men då hon hörde, att jag grät i glädje öfver Guds stora kärlek, så sade hon: ”Ja, gråt då, kära Emelie, gråt ut vid Jesu hjerta”. 

En liten flicka fick jag, och fick dock intet – En sådan synnerlig, underbar hjelp, Herren då gaf! Vid middagstiden då värkarna började blifva svåra, skickade vi efter Rosa och hon hann ej ut förr än allt var öfverståndet. Ännu sörjer jag min lilla flicka och huru jag lyss­nade med hela mitt hjerta, om hon ej skulle skrika – men förgäfves. Ofta vaknade jag sedan midt i nätterna, kände det så tomt, så tomt, men så ljöd ock i mitt hjerta – du får ej sörja: Han är så god, så god. Dervid blifver det, Emma, vid allt hvad Han gör – det är idel kärlek, prisadt vare Hans namn. Ack, käre Gud, utvidga våra läppar att förkunna Ditt lof!

Ja, så tänkte man på den tiden. Men även då kom det barn till världen utan att man var gift. Jag ska gå igenom alla mina papper och se om något mer kan vara intressant för dej kära läsare.

Glöm inte min Reseblogg. Klicka HÄR så kommer du dit.

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!
 ♥ ♥ ♥