tisdag 14 juni 2011

Nu börjar den vanliga vardagen igen.

I morse var det dags att åka till Bilprovningen. Det var inga fel på bilen, för vi hade ju lämnat den på verkstaden på förbesiktning i Ängelholm, där vi brukar göra det. Vi fick bytt en lampa ifram då, men den klagade man på lite på Bilprovningen för den satt lite löst, så det blir ett besök i Ängelholm i morgon skulle jag tro. För det är inget som Guben gör själv.

Sen vi hade varit iväg med bilen, så var det dags för mej i tvättstugan. Senaste gången var för 14 dar sen och då var ju hissen trasig i våran trappa. Den är fortfarande trasig, så det är jobbigt att ta sig en våning upp och över en vädringsaltan och ner i nästa trappa för att använda hissen där.

Idag har vi haft besök av Matte, som jag nog kommer att kalla för J.E. i fortsättningen. Sibbe stekte pannkakor och det åt vi som lunch med hallonsylt och vispgrädde. Mums!

Lilla J.E. har faktiskt fått tag på en enveckas resa till Cypern och där kommer hon att få träffa sin moster, med en son och hans kompis. Moster, mannen och sonen var på Mallorca ungefär när vi var i Turkiet nyss och de hade haft regn hela veckan de var där. Så Cypernresan hoppas jag verkligen kommer att bli bättre. Moster och J.E. är SÅ goda vänner och J.E. kommer att få bra stöttning av henne. Så på fredag kör vi ner till Sturup med J.E. De andra reser från Arlanda.

Jag har funderat lite på hur man känner när en vän för livet försvinner. När jag var barn i 10-årsåldern, bodde vi på landet utanför Skövde. Pappa var handelsresande och var sällan hemma. Han körde runt med sin gamla Chevrolet, en fyrkantig sak och Mamma fick vara hemma med oss tre syskon.

Jag hade fått köpa en kattunge, som hette Tusse tror jag det var. Och Mamma fick en hundvalp som skulle agera vakthund till oss. Det var en vit spets, som fick heta Tippo.
Det är jag som ska "ta upp potatis", Mamma grejar med krusbärsbuskarna tror jag att det var och syrran får visst smaka. Brossan är den lille framför de andra. Så är det ju Tippo förstås.

Vi bodde alltså på en bondgård i familjens så kallade undantag. Det vill säga, att det var meningen att föräldrarna skulle bo där, när de blev gamla och nån son skulle ta över. Vi hade bott där i ett par år och på själva julafton kom bonden och sade upp oss, för äldsta dottern hade blivit med barn och blev tvungen att gifta sig och då skulle den familjen bo där.

Nu blev det så, att vi kom att flytta till ett hyreshus i Arboga. Tippo blev inte poppis där, för han skällde så fort det kom nån i trappan. Så mina föräldrar kunde inte ha honom. Jag hade redan fått sälja tillbaka kissen för samma peng som jag hade köpt den för. Man ska ju inte ge bort en katt.

Jag kan inte svära på det, men de påstod att Tippo hade fått åka tillbaka till byn till Mammas väninna. Så hade de fått besked om, att en av bönderna i trakten hade skjutit Tippo, för att han uppvaktade dennes hynda.

Som vuxen vet jag inte riktigt om jag kan tro på det. Jag tror alltså att man blev tvungen att göra sej av med honom på nåt sätt och att detta var det bästa sättet att säga så till mej, för att jag inte skulle bli så lessen. Jag blev mest arg för Tippos skull, men nån sorg kände jag inte alls. Den har ju kommit nu för Noacks skull.

Men vi har hämtat oss lite ändå. Man får tänka positiva tankar som Sibbe säger. Och hur många gånger han har sagt det den senaste veckan, går inte att räkna.

Dagens Citat:

Att gifta sej med en man,

bara för att han ser bra ut,

är som att köpa en ost utan att smaka.

Brigitte Bardot.
**********************************************************************
Glöm inte min Reseblogg. Klicka på jordgloben så kommer du dit.

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar! ♥ ♥ ♥

6 kommentarer:

Esthonian Angel sa...

http://youtu.be/Movgl3xMyCE

Typiskt henne att kläcka ur sig sådant!
:)
Meb hon har nog rätt fröken Bardot!
:)
Kram
Stevie

kloppan sa...

bra ordspråk. förstår att saknaden efter honom är stor
kram

Fenixmonas sa...

Gott, att ni är på väg tillbaka efter den allför tidiga förlusten av en älskad noack! Kramiz

Esthonian Angel sa...

Låter minsann mumsigt värre,
eftersom Du både bjuder på pannkakor, hallonsylt, vispgrädde och krusbär!
:)

veiken sa...

Det är så jobbigt att bli av med en vän, men av någon underlig anledning så går livet vidare i alla fall och det hemska bleknar sakta men säkert och sedan kan man njuta av alla fina minnen, men det tar tid! Kramar

Siita sa...

Skönt att vardagen tar tag i er nu igen. Fast långsammet kommer det att bli. Kram