Tävling i orkidéer.

Jag har läst om en förfärlig kamp mellan två kombattanter nämligen Diana och Gun. De tävlar om att vinna med sina orkidéer. Vem kan komma på första plats tro?

Under tiden så tänker jag visa mina orkidéer. Jag fick för några år sen en vit orkidé och den blommade och var jätteglad. Den blommade flera gånger efter varandra och till slut, så började den ge skott på en stängel. Nu börjar hon (för det kallar jag henne) att blomma igen, sen jag testade att plocka bort och satt skotten i nya krukor. Första två blommorna kom en igår och en idag.

Med orkidéjord och lite omvårdnad har jag lyckats att få skotten att överleva och till och med att börja blomma i sin tur. Den började allra först att blomma och storasyster ser ut så här idag på sin rätta plats i ett fönster.

Som du ser så har vi fortfarande hög värme, så fönstren står öppna tvärs igenom lägenheten.

Här har jag plockat ihop från höger lilla slitna och böjda Mamma, sen storasyster, lillasyster med en liten blomstängel på gång och säkert lillebror, för den har inte börjat blomma än. Det som syns som en svans är bara en bit av en rot, som sticker upp.

Jag är ju väldigt mallig att jag har lyckats med de här orkidéerna eftersom det bara var ett försök på vinst och förlust om skotten skulle ta sej. När sen storasyster började blomma visste glädjen ingen gräns.

Den här damen är inte släkt med de andra. Jag fick den av min dotter för några år sen och hon blommar fortfarande. Jag menar inte min dotter förstås i det här sammanhanget.

Idag var vi ute och promenerade med Noack igen och då hittade jag den här vackra busken.

Jag tog en närbild av en av blommorna också. Fråga mej inte vad det är för buske! Jag är ju ingen botaniker, men tror att det är en jasmin, för den doftade så intensivt och gott.

Häromdan tog jag foto från vår balkong på solnedgången. Då såg det ut så här.

Idag såg det ut så här.

Jag gillar solnedgångar och även soluppgångar. Det är nåt särskilt med dom.

Förresten kan man kalla sej för kannibal om man biter av skinnet i kinderna och läpparna? När jag var tonåring, spelade jag fiol och Pappa skrattade så åt mej, när jag spelade, för jag bar mej nästan åt som Janne Schaffer gör, när han spelar. Fast han spelar mycket med tungan förstås.

Så småningom började min Mamma spela piano, sen jag hade flyttat hemifrån. Då fick han lika roligt åt henne, för hon gjorde som jag. Jag tuggar fortfarande på läpparna, men har faktiskt ändå inte så många rynkor kring munnen ändå. Men det kan kanske bero på, att jag aldrig har blivit rökare.

Dagens Citat:

Ju mer jag tänker på saken,

dess tydligare tycks det mig att livet helt enkelt är till för att levas.

Johann Wolfgang von Goethe.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!