lördag 29 januari 2011

Ur Minnesbanken. Min realexamen.

Jag tog realexamen tillsammans med mina kamrater. Vår examen var både skriftlig och muntlig. Jag klarade mej rätt bra. Då fick man vänta inom skolan tills det blev erkänt att man hade klarat examen. Vår kull klarade sej allihopa. Skrikande sprang vi ner för trapporna och ut på skolgården, där föräldrar och vänner väntade med spänning.

Man blev blomsterbemängd och jag fick till och med en ballong. Så blev det fotografering hos den närbelägna fotoateljen. Hela klassen och sen var och en. Klassfotot visar jag inte, för det kan finnas dom som inte vill visa sej.


Här är jag i full mundering med realmössa, blommor, käpp och ballong.


Här ser du mej med min stolte fader. Han ville att jag skulle studera vidare, men jag var skoltrött och fick börja jobba på posten i augusti. Pappa hade själv rymt till sjöss från skolan och hade med all säkerhet ångrat sej bittert. Mamma var inte med på fotot, för hon var hemma med min käre Farbror och Faster. De skulle vänta in mej förstås.


Här syns mina småsyskon till vänster, jag i mitten och min allra bästa kompis i livet igenom till höger. Vi kom ifrån varandra en hel mängd år, men fann varandra igen och gratulerade varandra senast till respektive 75-årsdagar. Det är som om vi aldrig har varit ifrån varandra.

Min lillebror var bara 7 år vid detta tillfället. Förklaringen kommer här nedan.


Så har jag ett foto med några av våra kamrater. So far so good. Alla andra kamraterna hade vänner eller föräldrar som hade gjort i ordning vagnar eller dylikt att ta hem examinanderna med. Men ingen hade gjort nåt åt mej.

Så jag fick i sällskap med mina småsyskon ge mej iväg hem genom huvudgatan i Arboga och vidare med en lillebror som bara tjatade på att få hålla min ballong. Men icke sa´ Nicke. Det första jag gjorde var att rusa in på mitt rum och låsa om mej och gråta floder, för att ingen hade hämtat mej. Min stackars Pappa trodde att det var kamraterna som ordnade sånt. Han blev jättelessen, för han var världens snällaste Pappa.

Det ordnade sej till slut och vi fick middag och tårta så småningom. Efter nån vecka, tror jag det var så hade vi en sammankomst med dans alla klasskamraterna tillsammans. Det blev ändå inte det sista jag har sett av dom, för vi har haft flera klassträffar under årens lopp. Den senaste var när vi firade att det var 50 år sen vi tog vår examen. Ett sånt härligt återseende. Men tyvärr har det inte blivit flera träffar, trots att vi var överens om att träffas vart femte år i fortsättningen. Numera är vi ju alla spridda över landet och minst en av oss finns inte mer här i livet.


Här står jag i alla fall lite senare och stoltserar i min fina dräkt, som min duktiga Mamma hade sytt till mej. Som du förstår, så är detta ett minne jag aldrig glömmer.

Dagens Citat:

Nu har vi Jantelagen 2,0.

Den lyder så här:

"Du ska inte tro att det bara är du som är något."

Fredrik Härén.

---------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!

15 kommentarer:

diana sa...

Vilket härligt inlägg. Tack för att du delar med dig.

Siita sa...

God morgon. Jag var för skoltrött för att gå till realen efter 6 an. Realen hade tre år, o skolan den vanliga hade 2 år. Så min klass skingrades efter 6:an. Några har jag träffa senare men inte alla. Några finns inte längre här heller. Kramar

Fenixmonas sa...

Så roligt att få se dessa kort och läsa om din examen! Kan förstå din besvikelse att du inte blev hämtad, men säkert kände din pappa samma besvikelse för att han inte hade visst om hur det skulle gå till...Gillade den där varianten på Jantelagen!! "ler"...Kramiz!

Siita sa...

Hejsan Gilla. Jag är tvärs om dej. Jag skickar hjärta på FB o väntar inget istället. Awards här på bloggen är jag emot.Tar inte emot eftersom det var så mycket ett tag. Kramar

veiken sa...

Det är så gott att minnas. Tänk att du har så många bilder kvar. Det är en skatt du har.
PS. Jag har försökt att lämna en kommentar hos dig i flera dagar nu,men det har inte gått. Nu hoppas jag att den kommer fram. Kram

Sussi sa...

Inget dåligt minne det där inte..
Vad kul det var att se bilder på dig som ung! Du var jättevacker. Nog för att du är vacker fortfarande men du förstår nog hur jag menar.. :)
Skoltrött var jag med efter jag tagit examen. Så det blev inget plugga vidare för mig heller..
Din mamma var duktig på att sy. Jättefin dräkt!

Sv. Vilken lyxdag för Noack. Både knäckt ägg och grisöra :)
Grattis till Noack i efterskott..

Kramisar

Fenixmonas sa...

Godmorgon i stugan denna måndag! Sen är jag även denna dag men försöker att hälsa på hos vännerna! Kramiz

Carina Sjölund sa...

Vad tjusig du var på bilderna! Roligt att titta tillbaka och minnas :))
Kram vännen!

Anonym sa...

Oj vilket fint minne! Utom den uteblivna skjutsen då, kanske...
Underbara bilder också :-)

Maria sa...

Så trevliga minnen du delar med dig av. Ja det här att du fick gå hem var väl just då inget vidare kan jag förstå. När jag slutade skolan hade vi en träff efter men mer blev det inte. Har idag fått kontakt med 2 gamla vänner efter 35 år jätte roligt. Du får ha en bra dag, kanske med en promenad med Noack/kramizar från torpet

Anonym sa...

Jag tog realen 1945, våren då kriget slutade. Efter hissande och blomster vid skolan, klättrade vi opp på två vagnar som tog oss längs "hela" Storgatan i Ludvika. Hela sta'n måste ha stått längs gatan. Inte mycket hände i Ludvika.

Vi samlades senare på torget och cyklade till Smedjebacken med grammofon och skivor på pakethållar'n, där vi, inte föräldrarna, hade ordnat med middag och dans till gramofon (Glenn Miller) på hotellet.

Cyklade tillbaka till Ludvika, där många av oss gick opp till utsiktstornet på Högberget och såg soluppgången.

Vi hade 50-års jubileum på Brunnsvik. Kul att träffas, även om vi inte kände igen varandra på utseendet :) Har fortfarande kontakt med en del klasskompisar. - Fortsatte att plugga på Handels i Norrköping. Tyckte alltid om att plugga. / Ruth i virginia

Gilla sa...

Hej Rut i Virginia!

Jag är verkligen glad åt att du ville skriva en kommentar hos mej om ditt Realfirande. Synd bara att du bara presenterade dej som Anonym. Så nu hoppas jag på att du kommer att titta in här, så du får reda på så glad jag blev att du ville sätta ett avtryck hos mej.

Det går ju att välja att skriva sitt namn och en mejladress också.

Gilla

Anonym sa...

vad roligt minne. o rolig variant på jantelagen
kram

Anonym sa...

Gilla

Du kan få min e-mail adress fr Ama.
Ruth

Margit sa...

kan förstå dina känslor, Gila..när ingen kärra eller nåt annat stod och väntade på dej...Kan förstå tårarna!!!
Så skönt att det blev lite käk och sånt senare...
Antar att detta finns kvar som ett "sår" och finns kvar i ditt minne så länge du lever...
Kram!!!