Ur Minnesbanken. Min realexamen.

Jag tog realexamen tillsammans med mina kamrater. Vår examen var både skriftlig och muntlig. Jag klarade mej rätt bra. Då fick man vänta inom skolan tills det blev erkänt att man hade klarat examen. Vår kull klarade sej allihopa. Skrikande sprang vi ner för trapporna och ut på skolgården, där föräldrar och vänner väntade med spänning.

Man blev blomsterbemängd och jag fick till och med en ballong. Så blev det fotografering hos den närbelägna fotoateljen. Hela klassen och sen var och en. Klassfotot visar jag inte, för det kan finnas dom som inte vill visa sej.

Här är jag i full mundering med realmössa, blommor, käpp och ballong.

Här ser du mej med min stolte fader. Han ville att jag skulle studera vidare, men jag var skoltrött och fick börja jobba på posten i augusti. Pappa hade själv rymt till sjöss från skolan och hade med all säkerhet ångrat sej bittert. Mamma var inte med på fotot, för hon var hemma med min käre Farbror och Faster. De skulle vänta in mej förstås.

Här syns mina småsyskon till vänster, jag i mitten och min allra bästa kompis i livet igenom till höger. Vi kom ifrån varandra en hel mängd år, men fann varandra igen och gratulerade varandra senast till respektive 75-årsdagar. Det är som om vi aldrig har varit ifrån varandra.

Min lillebror var bara 7 år vid detta tillfället. Förklaringen kommer här nedan.

Så har jag ett foto med några av våra kamrater. So far so good. Alla andra kamraterna hade vänner eller föräldrar som hade gjort i ordning vagnar eller dylikt att ta hem examinanderna med. Men ingen hade gjort nåt åt mej.

Så jag fick i sällskap med mina småsyskon ge mej iväg hem genom huvudgatan i Arboga och vidare med en lillebror som bara tjatade på att få hålla min ballong. Men icke sa´ Nicke. Det första jag gjorde var att rusa in på mitt rum och låsa om mej och gråta floder, för att ingen hade hämtat mej. Min stackars Pappa trodde att det var kamraterna som ordnade sånt. Han blev jättelessen, för han var världens snällaste Pappa.

Det ordnade sej till slut och vi fick middag och tårta så småningom. Efter nån vecka, tror jag det var så hade vi en sammankomst med dans alla klasskamraterna tillsammans. Det blev ändå inte det sista jag har sett av dom, för vi har haft flera klassträffar under årens lopp. Den senaste var när vi firade att det var 50 år sen vi tog vår examen. Ett sånt härligt återseende. Men tyvärr har det inte blivit flera träffar, trots att vi var överens om att träffas vart femte år i fortsättningen. Numera är vi ju alla spridda över landet och minst en av oss finns inte mer här i livet.

Här står jag i alla fall lite senare och stoltserar i min fina dräkt, som min duktiga Mamma hade sytt till mej. Som du förstår, så är detta ett minne jag aldrig glömmer.

Dagens Citat:

Nu har vi Jantelagen 2,0.

Den lyder så här:

"Du ska inte tro att det bara är du som är något."

Fredrik Härén.

---------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!