Liten återblick till år 1847.

I sin dagbok skriver en gosse om vad som hände honom samma datum som idag år 1847. Han var min Farfars Farbror och hette Carl Sivius Lindström. Han var då 14 år gammal. Jag har renskrivit hans dagböcker och jag undrar så, om det kan vara intressant för mina vänner här på nätet att läsa några utdrag ur dem.

Carl Silvius Lindströms dagbok.
Den 20 December (1847)

Jag åt bittida frukost, emedan jag skulle rita hos Säve klockan 9. Jag hemkom derifrån klockan 1. Detta arbete hade således hindrat mig hela förmiddagen att göra något annat.

Men gissa hvad som uptog mig efter middagen! Jo! ropar straxt en. Skridskofärd kan jag tänka. Alldeles rigtigt svaradt.

Klockan half två begaf jag mig tillika med några Kamrater, vi voro 12 á 14 till antalet, ut att ro skridsko på den omtalda Svaide-1, belägen en half mil från stadens torg, från hvilket alla landsvägar räkna sin början. Wi gingo med raska steg, lifvade att snart njuta af det herrliga nöjet. Snart voro vi utkomna.

Genast satte vi oss på den något snöiga marken att spänna på oss skridskorna.Det gick snart för sig. I början utsågo vi hamnar på den spegelklara isens kuster, såsom Stockholm, Wisby m.fl.

I början voro vi något frusna, men vi blefvo snart varma af isfarten. Wi roade oss med att skära, likasom Frithiof, våra älskades Namn i isen, hvilket gick något klent och svårt, men likväl kunde namnen urskiljas. Min älskades var: ”Theresia Wallgren”. Länge roade vi oss härmed.

Slutligen började ”Nattens Drottning” ur de förbiilande strömolnen framtitta och breda sitt silfvertacka öfver den stilla Jorden. Lifvade af all den härlighet blefvo vi mera glade och högtidligare stämde. Allt var i rörelse. Här damp en i backen. Där spände en om sina skridskor. Här höllo några hvarandra i hand och rodde. Der stod en och skar sin älskades Namn i isen m.m. Slutligen då rott oss mätta, spände vi af oss o begåfvo oss på hemfärden.

Arm i arm vandrade vi från detta kära ställe, under en ynglingavisa m.m. stämd ur glade ynglingars hjertan. Allt mer och mer försvann detta så minnesrika ställe för våra blickar, allt mer och mer sågo närmade vi oss Wisby och snart sågo vi de tinnar höja sig. Snart voro vi vid Stadsporten. Wi togo der afsked af hvarandra med ett lifligt ”Gonatt”!

Jag för min lilla Person var ganska frusen vid hemkomsten, tillockmed litet dasslig. Derföre lade jag mig ganska bittida och drömde om natten om den glade isfarten. Måtte denna ljufliga barndomstid aldrig fly, men den flyr ock såväl som allt annat. Blott minnet flyr ej förrn vi läggas i grafvens kalla sköte. Nej! icke en gång då! Det upvaknar åter i det eviga lifvet.
 

 
Ovanstående är alltså skrivet av en 14 årig pojke. Kan man tänka sej att nutidens killar skulle skriva likadant? Jag har behållit den gamla stavningen. Annars missar man mycket.
 

Dagens Citat:

Framtiden oroar oss,

det förflutna håller oss fast.

Därför går vi miste om nutiden.

Gustave Flaubert.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!