Jag ska inte dricka kaffe för sent på kvällen.

Jag har fått fnatt. En gång för många år sen så virkade jag en duk, som jag har älskat så mycket. Men i år, så fick den stearin på sej och det går inte bort hur jag än bär mej åt. Det syns inte alls, men bara känslan att den inte är hundra gjorde, att jag kom på att virka en ny. Här får du se, hur den kommer att växa fram. Detta är första bilden. Felet är bara att jag inte ser så bra numera, så det är verkligen svårt att få maskorna att stämma efter beskrivningen. Jag har redan rivit upp arbetet nån gång.

När vi var ute med Noack igår på kvällen, så skulle Sibbe handla lite. Noack och jag stod utanför och väntade tills han var färdig. Då var Guben sugen på kaffe, för han hade köpt vaniljhjärtan, som han vet att jag tycker om. Visst blev det kaffe och kaka. Men resultatet blev för min del, att jag inte kunde somna. Jag läste ett tag till klockan var ½1. Så la jag ifrån mej boken och tänkte sova. Det var tji. Ända till klockan var 1/4 i 2 låg jag och kämpade. Då tog jag upp boken och läste ut den och försökte sen somna.

Icke sa Nicke. Noack låg ju i sovrummet hos oss när vi la oss, men flyttade sen in till rummet, så när jag tände lampan igen och började läsa en ny bok. Då kom han in och la huvudet i sängen hos mej, la sej på sen golvet i hallen och  jag försökte sova igen. Men plötsligt hörde jag ett enda litet vov.  Det var tidningsbudet, som kom. Jag somnade inte förrän strax för 5 och vaknade vid 20 över 9.

Jag ska inte dricka kaffe för sent på kvällen.

När vi hade ätit lunchen, dvs mannagrynsgröt med hallonsylt och mjölk, så tog vi bussen ner till stan. Noack fick stanna hemma. Han är ju van med det, för Matte brukar lämna honom ibland, innan vi har kommit hem från nån utflykt eller inköpsrunda. Vi hade inte haft möjlighet att köpa några julklappar till varandra om man undantar några inköp av kläder till mej långt före jul.

Så när vi kom ner till stan, gick vi till Bruksgatan och Viva Nilla, som jag skrev om i ett tidigare inslag. (Klicka på bilden så kommer du dit.) Sibbe köpte med detta vackra som julklapp och vi hade roligt åt det att vi fick det fint inslaget, trots att jag redan hade sett det. Vi har nog ungefär samma smak i det fallet. På Viva Nilla har man skaffat sej en hemsida, så vill du komma dit så klicka här.

Jag hotade/lovade att skriva lite mer om min vistelse på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus, när jag låg inne för TBC.

Jag vantrivdes på sjukhuset och vägrade att äta, så jag blev matad med sond. Det hjälpte inte mycket, för jag gick tydligen ner i vikt, så jag fick komma hem ett tag. Då bodde min Farbror Keman (Karl-Herman) hos oss och han var den ende som kunde få mej att äta mat. Han satt med mej i knäet och körde med min sked som om den var ett flygplan. Men jag fick ju komma tillbaka till sjukhuset igen för vidare behandling.

Detta är ett scannat foto på mej, när jag var i fyraårsåldern.

Ett minne som jag aldrig kommer att glömma är när vi hade haft ett av våra få besök på sjukhuset är, att jag hade fått en ballong och Mamma hade satt fast den i sänggaveln, så den flög uppe i luften. Jag var ju inte ens 3 år gammal, men där fanns en sköterska, som när föräldrarna hade gått, gick omkring i salen och prickade sönder alla ballonger för oss barn. Då var det inte bara jag som blev lessen.

Jag tror att jag och Mamma var på NK och då blev jag avritad så här. Jag var skräckslagen vet jag och skrek och bar mej åt. Observera att jag har samma klädsel på båda bilderna.  Tavlan har jag inramad på väggen i vårt sovrum och i nederkanten har jag satt fotot ovanför. Det är alltså ett litet Polyfoto, som satt i en karta med många olika bilder i. Det förekommer väl inte idag?

Slut för idag! Tack för i dag!

-------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att du tittade in hos mej! Jag blir jätteglad om du skriver en kommentar!